gronkiwi.blogg.se

När jag och min exman fick barn så ville vi att de skulle växa upp i en familj med mamma, pappa och dem själva. Så blev det inte och nu måste jag leva varannan vecka utan mina barn. Detta är inget beslut som varken barnen eller jag har tagit men något som vi alla måste leva med. 

Trots allt som hänt så har vi skapat vår egna lilla familj, även om det inte är samma sak eller så som jag tänkte det. Barnen och jag har funnit oss i situationen. Vi har hittat våra rutiner och det är mycket kärlek när vi är tillsammans.

Kan ärligt säga att jag mådde skit och det var inte roligt många gånger. Många gånger som jag tänkte att nu ger jag upp.

Jag och mitt ex har inte haft det smärtfritt sedan separationen, kommentarer som sårat och känslan från mitt håll att förståelsen för att jag måste få sörja/bli arg inte har funnits. Men det fungerar bättre nu, främst för barnens skull .Jag hoppas att det bara ska gå framåt i det och att vi kanske ska kunna bli ännu mer bekväma i vår nya relation som föräldrar och faktiskt kunna träffas och umgås mer med barnen tillsammans. 

 Det som fortfarande är sjukt svårt är detta med att vara ifrån barnen varannan vecka och inte veta vad de gör och känslan av att man känner att man missar så mycket av deras liv. Jag vet att jag alltid kan ringa och prata med barnen om det är så men det är inte alltid som det hjälper att tänka så. 

 Värst är fredagarna då vi byter och jag sitter på jobbet och inte vill åka hem till det tomma huset och se alla deras leksaker ligga framme och tvätten som de lämnat efter en vecka. Jag hatar dessutom att det känns som jag ”städar bort” att jag har barn just den fredagen men samtidigt så hjälper det mig också att inte tänka alltför mycket på barnen under den tiden då jag inte har dem. 

 Många skulle nog tycka att jag har det lyxigt som verkligen kan koppla av den veckan jag inte har barnen, det stämmer ju till en viss del, men jag ser det som att jag ”sviker” och missar så mycket.

En eller två dagar barnfri är helt överkomligt tyer jag. Men tänk er in i att en hel vecka går och du har inte den dagliga kontakten med ditt barn? Du missar den dagen då ditt barn tappar sin första tand? Den dagen när de lär sig cykla? Eller känslan när du bara vill åka till skolan/förskolan och hämta dina barn för du har slutat.