gronkiwi.blogg.se

Har länge funderat på om jag ska dela med mig av hur det gick till när bönan kom till oss. Som jag skrivit tidigare så var det igångsättning som gällde men tänkte gå in mer på vad som faktiskt hände. Sitter här med min journal och varje gång reagerar jag på när det står "totalt söndertrasad" Jag kan ärligt säga att jag kände inget av den skada som uppstod och efteråt har jag inte känt av någon direkt smärta. (mer än vad som antagligen är vanligt efter förlossning) Ser detta som ett sätt att bearbeta det jag gått igenom. Jag är inte deprimerad och jag är ändå nöjd med min förlosssning även om jag gärna hade velat komma igång själv hemma. 

 

Vi kom in på fredagen den 8 november vid 8.00 efter att vi ätit en ordenlig frukost hemma för att verkligen ladda för en igångsättning. När vi satt där i väntrummet och väntade på att bli uppropade var vi spända på att snart faktiskt få träffa vår lilla böna. Vi visste båda två att det inte skulle ske just denna dagen men vi räknade nog med att hon skulle vara ute på lördag kväll. Min BM hade ju pratat om att jag antagligen var öppen lite grann eftersom jag gått över två veckor. När vi satt där på morgonen kom det in ett annat par där kvinnan hade rätt jobbiga värkar om man säger så. Jag visste inte riktigt var jag skulle kolla för jag ville inte glo på henne när hon satt där och hade så ont. De fick självklart komma in före oss med tanke på styrkan på hennes värkar och när det gick iväg så retade det mig lite att jag inte kunde fått komma in med värkar på det sättet. 

Vid 8.24 blev vi inkallade till ett rum där de gjorde CTG och kollade allmän status på bebisen, hon låg med huvudet neråt men hon var rörlig (BM hade sagt att det var stabiliserat). Det tog en bra stund att kolla ctg eftersom bönan inte riktigt ville samarbeta men vid 9.30 var allt klart men då kom de in och sa att tyvärr var vi tvugna att vänta lite innan vi kunde få ett rum på grund av hög belastning på förlossningen. Vi blev lite oroliga att vi skulle behöva åka hem och vänta tills nästa dag men vi behövde bara vänta några timmar. Det blev en promenad ner till cafeterian och äta lite ( vi fyllde på med godis, tidningar) 

Vid 11.30 kom vi tillbaka till förlossningen och vi blev inskrivna och fick ett rum. Vid 12.00 sattes en till CTG kurva på bebisen som visade sig vara normal. De bedömde att min livmodertapp inte var utplånad utan var 3 cm och vad de kunde känna var den inte mjuk. Jag var öppen 0cm det var en bit kvar  :)

De bedömde att de först fick ta en omgång med prostaglandin vilket är en kräm som de smörjer vid livmodern. Detta påskyndar utplåningen av livmodertappen och brukar vara ett första steg vid igångsättning om man inte är öppen något. Varje gång när de tar denna gel så är man tvungen att vara kopplad till CTG i en timma så det var bara för mig att ligga där och glo i taket. :D

 

Vi fick gärna vara uppe och gå om vi ville så för att sambon skulle få lite energi/mat i kroppen så gick vi till cafeterian igen. (på förlossningen så får inte partnern lunch eller middag så det blev några svängar för sambon och köpa mat) Vi mötte upp svärmor för en fika och hon ville självklart ha uppdatering hur allt kändes. Detta hände vid 14.26 och detta var sista gången jag var ute i friska luften på en vecka!

När vi kom tillbaka var det skiftbyte och vi träffade en helt underbar barnmorska och hennes student. Vi hade i vårt förlossningsbrev skrivit att vi inte ville ha studenter men det kändes så rätt att ha henne därinne och hon var duktig. Det enda som var jobbigt var ju då att de båda var tvugna att känna och klämma på mig. Men jag kan ärligt säga att jag efter ett tag insåg att jag inte fick vara blyg och dra ner byxorna för det skulle bli många som skulle känna på mig. Vid 17.00 kände jag regelbundna sammandragningar och det började kännas lite jobbigt men det var ändå överkomligt. De tog ytterligare en CTG- kurva för att se hur det stod till. Vi var uppe och gick i korridoren för att få tiden att gå och hoppades att det skulle gå framåt. 

 

På kvällen vid 19.40 var det åter dags för ett VU (vaginal undersökning) för att se hur gelen hade fungerat. Livmodertappen låg på 2 cm. Kvällen gick och vi tog en smörgås och lite te och promenader i korridoren. Desto längre vi gick med den där gelen desto mer sved det och gjorde ont. Smärtan blev mer intensiv och jag minns att jag tänkte att nu kanske det skulle komma igång och jag minns att jag väntade på att vattnet skulle gå.

Vid 21.44 har jag kraftiga sammandragningar som gör riktigt ont, de kommer 4-5 stycken under 10 minuter. Eftersom jag har så ont vill de inte ge mig mer gel utan anser för att jag ska orka med så behöver jag få vila under natten. De ger mig full sovdos och jag försvinner rätt bra där under natten, jag sover hela natten men innan jag somnar så ligger jag och sluddrar om gubbar och gummor i det höga gräset utanför fönstret.

 

Nu är vi inne på lördagen den 9 november och jag har fått sova riktigt gott, när jag vaknar ser jag fortfarande "hög" ut i ögonen. Vi äter lite frukost (min aptit är det ingen fel på iallafall) och pratar om hur rolig jag hade varit innan vi somnade. Vid 10.55 tar det en CTG- kurva och bebisen är inte jätteaktiv i magen för tillfället utan morfinet har påverkat bönan lite grann. Jag känner inte av några direkta sammandragningar och sambon tycker att det är obehagligt att det påverkat bönan så som det gjort. Vid dagens första VU har livmodertappen utplånats 50% och jag är öppen 0,5cm :) Jag hade ju hoppats på mer och att vi inte skulle behöva ta en omgång till men det var bara att hänga med i svängarna. Detta innebar en timma under övervakning med CTG igen vilket visades vara normal. Jag känner mer av denna omgången av gel och sammandragningarna ökar i styrka och får panacod mot smärtan vilket delvis hjälper men ändå inte och  jag fortsätter med mina promenader eftersom jag inte kan sitta eller ligga ner för tillfället. Vid 14.30 ungefär görs en VU igen och nu kan de få in ett finger och de utför cx- massage.

 

De vill fortsätta göra kontinuerliga CTG eftersom det visat sena decerelationer under mina sammandragningar och de tror att om jag ändrar läge hur jag ligger ska det inte påverka bönan. Nu har jag riktigt ont och känner att jag inte kan ligga ner i sängen men de mer eller mindre "tvingar" mig eftersom de vill se hur bebisen mår inne i magen och jag håller ut så gott det går. Läkaren kommer in vid 17.00 och funderar på hur vi ska gå vidare för att få igång förlossninge, han funderar på om vi ska ta ytterligare en omgång med gel men ville först göra en VU (jag hoppades just i det läget att det inte skulle behövas någon gel och jag hoppades även att han inte skulle göra undersökningen) Det var barnmorskan som gjorde undersökningen och nu har jag vanan inne med att någon ska känna och klämma. Nu var jag öppen 1,5 cm och konsistensen på livmodertappen var mjuk och barnmorskan ville försöka göra hål på hinnorna. Hon lyckas, tack Maria! Nu kommer en underlig känsla då det blir alldeles blött i sängen. De satte även en elektrod på Matildas huvud för att få en bättre mätning på hennes hjärtljud.

 

Efter en stund får jag lov att äta lite men detta var inte helt lätt utan man fick passa på mellan sammandragningarna som kommer oftare än tidigare. Innan nattpersonalen går på diskuteras det om jag vill/behöver en sovdos för natten och jag känner själv att det nog vore bra för min del men de vill inte att arbetet ska stanna upp som det gjorde förra natten. Efter en diskussion mellan mig och sambon och läkaren så är det okej med att ta sovdos för att jag ska kunna samla kraft inför förlossningen. Innan jag somnade minns jag att tanken slog mig om att vi kanske skulle få en bebis under natten eller på söndagen. Kände mig nervös och funderade på om jag var redo för detta. Sov gott även denna natten och när jag vaknade var jag orolig att allt hade stannat upp som morgonen innan. Men så var inte fallet. 

 

Kan ju nämna att söndagen var den dagen som kändes som längst eftersom det var då jag blev kopplad till droppet (vilket var skönt) men då var jag inte lika rörlig. De började att ge mig 10ml/h och nu började det kännas som vad skulle se som en förlossning. Klockan var då 10.30 och nu går det fort med besluten om droppet som höjs med 30ml/h och sänks när mina värkar blir för intensiva. Jag får in en väldigt skön gungstol på rummet och följer med spänning min CTG kurva och andas genom värkarna som är täta och gör väldigt ont. Jag använder mig av lustgas för att komma genom värkarna. Vid en tidpunkt när de höjer droppet till 40ml så påverkar detta bebisen en del och jag själv får väldigt täta värkar. Droppet sänks och höjs om vartannat. 

Vid 13.45 görs en VU igen och nu är jag öppen 4 cm och livmodertappen är i stort sett utplånad vilket får mig att känna en enorm lättnad för nu börjar jag se slutet även om jag vet att det är en bra bit kvar, jag ska ju klämma ut Matilda också. Nu diskuterar vi smärtlindring och de erbjuder mig taktil massage av fötterna. Hur skönt som helst att få massage och det fick mig att glömma hur ont det faktiskt gjorde i värkarna. Jag var lite orolig att jag skulle sparka till sköterskan som masserade men det gjorde jag inte och vi hade en trevlig stund där då hon andades med mig genom värkarna. Under massagen kommer värkarna väldigt för tätt och jag får ingen möjlighet att vila mellan så de sänker droppen ännu en gång. Klockan blir 14.24 och det börjar kännas som att bebis aldrig kommer komma utan jag upplever det som att värkarna är det enda som finns. Jag får bensyl eftersom det var över 18 timmar sedan mitt vatten gick och dessutom nu går jag in i aktiv fas av förlossningen. 

 

Nu går det väldigt fort efter detta och delar är lite borta för mig. 14.30 kommer vi in i ett förlossningsrum och jag börjar med att jag kräks upp allt vad jag ätit under dagen. undersköterskan uppmärksammar detta och ser då till att det både finns nyponsoppa och vanlig dricka/vatten inne på rummet. Nu känner jag mig lite rädd för hur allt känns runt mig men känner att jag måste låta de som arbetar runt mig få hjälpa mig genom det som komma skall. Lustgasen gör mig inte direkt lyllig eller illamående som man hört om utan det hjälper mig nog mer att komma genom värkarna. 15.45 så är jag öppen 5 cm och livmodertappen är nu helt utplånad. Jag har tidigare pratat smärtlindring med barnmorskorna (vi bytte ju några stycken) nu har vi underbara Maud som var väldigt bestämd men ändå go på sitt sätt. Vi hade diskuterat om att prova kvaddlar men det var allldeles försent ansåg Maud och hon trodde att EDA var bättre. Jag och min sambo hade även pratat om detta och detta blev tillslut det vi valde, vilket jag är oerhört tacksam för. Precis innan narkosläkaren kom in vet jag att jag skrek till sambon att jag ville dö att jag inte orkade mer smärta så då måste jag fått nog. Vid 17.45 var jag öppen 10 cm och då var det bara att ta i. Själva krystandet gick ändå bra, man tar i kan jag ju säga och man får krafter som man inte tror man har. Sambon var duktig och pusha på, gav mig vätska och hjälpte mig genom värkarna (även om Maud ansåg att han kunde varit med mer) Vi fick prova att jag drog i ena änden i ett draglakan så skulle sambon hålla emot och han sa efteråt att jag drog som bara den och det var svårt att hålla mot.

 

Precis innan Matilda kommer ser de att hennes hjärtljud börjar gå neråt och de var oroliga att navelsträngen eventuellt låg runt halsen. Men denna information var något vi fick reda på i efterhand. De var tvugna att få ut henne så de rekomenderade handpåläggning vilket vi självklart godkände då det enda vi tänkte på var att få ut lilla bönan. Handpåläggning innebär att en barnmorska/sköterska kommer in och trycker all sin vikt på magen i värkarna vilket då ska få barnet att komma ut. Detta gjorde ont självklart och var väldigt obehagligt men det fungerade bra och 18.58 föddes världens finaste lilla tjej med en tilltryckt näsa. Hon hade inte navelsträngen runt halsen men hon var invirrad i den med hela kroppen. Hon kom lite snett med huvudet till en början men rätade sedan upp sig och jag fick upp henne på brösten och den känslan är obeskrivlig. Jag kollade på sambon som grät och jag grät och lyckan var total. Att äntligen få träffa den lilla varelse som funnits inne i magen är underbart. Det gjode ont att föda barn kan jag ärligt säga men det är absolut något av det bästa jag gjort. Den värsta smärtan är precis när huvudet är vid öppningen och det svider och bränner i hela kroppen. 

 

Nu till det lite tråkiga av min förlossning som blev efteråt. Jag sprack väldigt illa i slutet när allt gick så fort. De var oroliga för Matilda och ville få ut henne genom handpåläggning och detta gjorde att hela förloppet gick för fort för min kropp. I många fall går detta bra men inte denna gången. De sprack hela vägen bak och fick åka på operation. Jag kommer inte gå in på deltaljer på vad de gjorde för ärligt talat har jag inte koll på det själv. Jag fick rätt stora skador både fram och bak och vad jag förstått så var det svårt att sy ihop det och läkarna trodde inte det skulle bli så bra som det blev.

 

Operationen pågick mellan 00.03 och 03.56. Jag låg alltså och väntade på förlossningen på att operationen skulle börja (men jag hade ju Matilda att mysa med och sambon att prata med så det var lugnt) 

När jag sedan åkte iväg till operation kände jag en stor klump i magen, att lämna min bebis och sambon själva kändes inte rätt alls och tankarna for genom huvudet. "Vad händer om jag inte vaknar upp?" "Vem ska mata Matilda när jag inte är där?" "Vad hände med den berömda brickan man får efteråt?" Angående den berömda brickan så fick inte jag någon :( min sambo däremot fick den senare under kvällen med två koppar, fyra smörgåsar och den lilla flaggan på. Kändes troligen väldigt deprimerande.  Under operationen hade jag tre läkare inne hos mig och kollade så allt blev så bra som möjligt. Det är här man kan läsa "Totalt söndertrasad" 

Jag förlorade en del blod men inte tillräckligt för att få blod efteråt. Mitt blodvärde låg nere på 90 vid en tidpunkt så för att få upp det fick jag äta järntabletter ett tag efter förlossningen vilket i sin tur fick mig att bli illamående och hård i magen.

 

När sambon och bönan kom till uppvaket och vi blev körda till BB så var jag överlycklig och jag kunde inte sluta titta på vårt underverk. Vi stannade på BB till 14 november så det var en lång vistelse på sjukhuset och jag hann både bli väldigt glad men otroligt ledsen under den tiden. Det var hurt skönt som helst att få komma hem med vår lilla älskling och att träffa familjen. 

 

Nu i efterhand mår jag riktigt bra, har inte haft ont och det har läkt fint. Var på efterkontroll för en vecka sedan och läkaren som var med under operationen som jag träffade var riktigt imponerad över hur bra det hade läkt. Hon kunde se att jag hade varit försiktig och låtit kroppen få vila vilket var skönt att höra. Det vi pratade om var framtida förlossningar och att hon rekomenderade planerade kejsarsnitt då hon inte tror att det går få ihop det så fint som det blivit nu om jag skulle spricka igen. Hon sa att risken att jag spricker är ändå stor när man spruckit en gång innan. Klart jag är lite ledsen att jag inte kommer kunna föda vanligt men oerhört tacksam att jag fått göra det en gång iallafall. Jag ska komma igång med träningen nu efter att jag fixat träningskort och hoppas kunna bli av med mina gravidkilon och några extrakilon.