Dagen med stort D
Ja då var dagen här då vi är beräknade att få tröffa vår lilla böna. Har haft lite förvärkar det senaste och lite småjobbiga sammandragningar sedan vi flyttade till Ulricehamn. Hade varit skönt om den lille ville komma ut idag eller iallafall innan veckan är slut för jag är lite trött på magen som hela tiden är i vägen.
Ska man tro statistiken för förstföderskor så kommer jag antagligen att gå över med 1-2 veckor men jag tänkte om jag kunde få vara ett undantag och faktiskt få nu :)
Samtidigt som jag vill att bönan ska komma ut så är jag lite rädd för vad som komma skall. Känslan av att jag inte ska klara av smärtan under förlossningen ligger och gnager i mig men jag hoppas och tror att bara jag och min sambo samarbetar genom det hela så ska det nog gå bra. Hade nog inte klarat det utan honom för han känner mig så väl och vet oftast hur han ska hantera mig i olika situationer. En annan sak som jag funderar på är hur kommer det bli efteråt när bönan är hos oss. Vad är det för person? Kommer vi räcka till som föräldrar? Mycket frågor som cirkulerar i huvudet nu.
Idag har jag lovat sambon att jag ska vila upp mig och inte göra alltför mycket, dels för att jag är lite förkyld så kroppen är inte riktigt som den ska (hade lite feber igår) sedan så om det skulle sätta igång så är det ju bra med energi. Men jag tänkte att jag kanske drar dammsugan över lägenheten ändå för det är skitigt nu och jag orkar inte med att se det :P
Häromnatten drömde jag att vi var på förlossningen och det var en riktig dröm, smärtan var inte så farlig som jag trodde och det gick väldigt fort (i drömmar kan allt bli verklighet) sedan när bönan kom ut så var det inte en flicka utan en liten pojke och då ropade sambon ut "Det där är inte min böna! Jag går inte med på detta, det måste blivit fel." Lite roligt eftersom innan vi fick reda på det på RUL så hoppades jag på en flicka men sedan efteråt så kände jag lite mer för en liten pojke, vi får väl se vad det blir. ;)